Du är här:Start > På gång

Burna genom sorgen

Barbro och Bo Wingård berättar här lite av vad de upplevt i samband med dottern Mirjams bortgång i mars 2011.

Vår 28-åriga dotter Mirjam avled 2 mars 2011.
    Som familj känner vi förstås sorg och saknad, och många näsdukar har gått åt. Det vill vi inte på något sätt förneka.
    Samtidigt är vi förundrade. Den helt naturliga frågan ”Varför?”, som brukar stå i många dödsannonser, har vi på något sätt fått svar på, inte fullständigt men på så många sätt att det bär oss mitt i det svåra.
    En del av det vi upplevt är händelser som på ett objektivt sätt kan verifieras, och det är främst dessa vi berättar om här. Dessutom finns förstås andra bitar som är mer privata, sådant som kräver att man själv känt den levande Mirjam. Sådant berättar vi inte för alla.
 
Fast på Arlanda
På slutet av sportlovet skulle vi ta flyget från Arlanda för att hälsa på vår son Jakob och hans familj i Stavanger. Tidigt på morgonen, onsdagen den 2 mars 2011, steg vi upp för att fara till Arlanda, där flyget skulle avgå 09.10. Efter mellanlandning på Gardemoen (Oslo) skulle vi på eftermiddagen få träffa vår ettårige sonson Jonatan igen, något som vi verkligen såg fram emot. Men därav blev intet.
    Vår yngsta dotter Mirjam, som var på besök hos sin pojkvän i Gävle, hade före helgen haft en släng av influensa, blivit piggare – och sedan sjuknat om. Under tisdagen hade vi dock inget hört från henne, så allt verkade vara under kontroll. Fast när vi tidigt på onsdag morgon – inför färden till flygplatsen – slog på mobilerna, hade hennes pojkvän skickat ett SMS, som meddelade att hon kvällen före tagits in på sjukhus. Det gjorde oss i det läget inte särskilt oroliga utan snarare tvärtom. Nu var hon ju i riktigt goda händer, om det nu var så att hon blivit lite sämre.
    Hade det handlat om en charterresa långt långt bort, hade vi kanske tvekat lite mer, men från Norge kan man ju alltid ta sig, om det skulle bli något allvarligare problem, så längtan att få träffa lille Jonatan, vårt första barnbarn, kvarstod. Därför for vi upp till Arlanda, parkerade bilen, checkade in och klev på planet.
    Allt verkade precis som vanligt – gaten drogs undan och med ett halvt öga såg vi att säkerhetsföreskrifterna gicks igenom. Motorerna varvade upp – men stängdes sedan plötsligt av!
    Nu meddelade kapten att han just fått order att inte lyfta, något som först sades bero på tät dimma över flygplatsen i Oslo. Men en stund senare kom beskedet att ett litet plan med elva passagerare fått problem, ”snubblat” på landningsbanan, blockerade den och behövde bärgas. Därmed begränsades kapaciteten på Gardemoen kraftigt, så inga plan med den destinationen fick lyfta.
    (Några år efter den här händelsen blev vi nyfikna på vad som egentligen hänt med planet, och på nätet fick vi fram en utförlig haverirapport. Av den framgick att planet av skäl som ingen kunde utreda helt plötsligt svängt tvärt åt höger, just sedan man vid taxefart gått över till "rattstyrning"! Vem var det som vred på ratten?!)
    Efter att ha suttit en och en halv timme började vi fundera på hur det skulle gå med vårt anslutningsflyg. Då meddelades att vi fick slå på mobilerna om vi ville. Det var väl många som behövde komma i kontakt med folk som väntade på dem i Oslo.
    Vi var dock mer angelägna att få veta hur det stod till med vår dotter, och besked om det fick vi omedelbart via några SMS, som väntade från vår son i Norge. Han hade varit i kontakt med sjukhuset, som meddelat att Mirjam låg nedsövd i respirator och att läkarna ville att anhöriga skulle komma. Vi fick uppmaningen att avbryta vår resa och fara till Gävle så fort vi kunde.
 
Om allt varit som vanligt, hade vi kunnat läsa dessa meddelanden först vid mellanlandningen i i Oslo, men vi var alltså fortfarande kvar på marken på Arlanda! I det läget kontaktade vi pojkvännen för att få färska besked, men det gick knappt att höra vad han svarade, för i högtalarna meddelade kaptenen just då att alla som önskade avbryta resan skulle kunna få göra det, för det var tydligen högst osäkert när planet skulle kunna komma iväg. Gissa vilka som fick bråttom att kliva av! (Om inte kapten självmant bjudit på möjligheten att lämna planet, hade vi nog försökt kapa det…)
    Några timmar senare fanns vi på intensiven i Gävle, där vi fick följa vår dotters sista timmar fram till dess att en lunginflammation med en mycket aggressiv blodförgiftning som följd slutligt ändade hennes unga liv vid halv sex på kvällen.
 
Gabriel, vår yngste son, berättade senare, att när han fick höra om våra turer på Arlanda, hade han omedelbart förstått att något tragiskt skulle hända:
    ”Det har ju varit så i vår familj, att när någon ska dö, så händer konstiga saker som vi inte själva kan styra över, sånt som sen underlättar mitt i det svåra.”
    Han tänkte förstås på de tillfällen då hans farfar, morfar och mormor gått bort. Även då hade omständigheter lagts till rätta på ett förunderligt sätt. Men det finns inte utrymme att berätta om här…
 
Lägenheten ur Barbros perspektiv

Det vi bävar inför på väg hem från dödsbädden i Gävle är hur vi ska kunna fixa med försäljningen av hennes lägenhet i Göteborg. Mäklare fick väl ta hand om visningar, men vad skulle vi göra med möblerna och allt annat bohag? Hur många långa resor ner skulle det behöva bli?
    Detta var under en termin när Bo hade extra många tuffa arbetsuppgifter i skolan. Tillsammans med Gabriel och hans fru åker han i alla fall ner för att få fart på processen på fredagen.
    Under förmiddagen ringer en gammal vän, och under samtalet undrar hon hur det står till med Bosse. När hon hör att han är på väg ner för att träffa mäklare, undrar hon var lägenheten ligger. När jag berättar det, blir det tyst i luren….
    Det visar sig att deras yngsta dotter nyligen bestämt sig för att börja plugga i Göteborg, så de står i begrepp att börja leta efter en liten bostadsrätt, som de ska köpa tillsammans med henne – just i den del av stan där Mirjam bott! Och eftersom det är hennes första egna boende, köper hon allt som finns i lägenheten! Möbler och inredning är ”hennes färg och stil”, så redan under lördagen står det klart att vi inte behöver bekymra oss om allt som vi bävade inför. Ett envägssläp tar hem Mirjams personliga saker, och strax därpå flyttar denna 21-åring in som vår ”gäst” i väntan på att försäljningen skulle bli klar.
 
Lite ur pojkvännens perspektiv

Självklart var det mycket tufft för pojkvännen att förlora sin flickvän, för de hade på många sätt börjat planera för en framtid tillsammans. Allt detta raserades nu plötsligt.
    Morgonen efter dödsfallet försökte vi trösta honom så gott vi kunde. I det sammanhanget berättade han något som blivit till hjälp för honom i sorgearbetet, lite som det där med flygplanet för oss.
    Föregående vinter hade Mirjam halkat och skadat ryggen. Halt väglag var något hon verkligen avskydde. När det var vinterhalka, brukade pojkvännen därför köra ner bilen den ganska branta backen från parkeringen för att hämta henne vid porten, när de skulle åka iväg någonstans.
    Detta var möjligt, eftersom den låsta bommen in till hyresfastigheterna av någon anledning stått öppen i över ett halvår, alltså under hela den period som Mirjam vistats i Gävle mer regelbundet.
    Men den kväll han kom hem från sjukhuset sedan Mirjam dött, då var bommen helt plötsligt låst!
    ”Nu behövde den inte hållas öppen längre”, konstaterade han förundrat.
 
Hälsningar från England
Som kristna har vi en ödmjuk förtröstan på att det ibland kan ligga i den gudomliga planen för våra liv att nära och kära får sluta sina dagar ”i förtid”. Men vi tror också på att bön kan förändra förhållanden, hjälpa till att uthärda lidande eller skapa mening i det som sker.
    Men ibland har vi också fått se exempel på helanden som svar på bön, så när Mirjam blev allvarligt sjuk, meddelade vi vännerna i vårt nätverk och vädjade om förbön. En som Barbro skickade ett SMS till var en kusin som bodde i England. Hon förmedlade i sin tur detta böneämne till två olika nätverk, som brukade stötta varandra i förbönstjänst.
    Mer kontakt än så hade vi inte den dag Mirjam avled, men framåt kvällen skickade vi ett SMS och meddelade henne det sorgliga beskedet. Några dagar senare hade vi mejlkontakt med henne, och hon ville förstås veta lite mer om vad som hänt. Barbro lät henne få veta det.
    Lite senare fick vi via mejl motta kopior på några hälsningar, som hon mottagit från fyra olika bönevänner. Det som slog oss när vi läste dem, var hur innehållet i dem på ett förunderligt sätt harmonierade med utvecklingen i sjukrummet – och vi kunde ju se på de vidarebefordrade mejlen vid vilka klockslag de skickats.
    Bara några minuter efter att något hänt där på IVA i Gävle hade kusinen fått motta en hälsning som, direkt eller indirekt, beskrev läget. En av de tydligaste var avsänd 17.33, alltså bara tre minuter efter det att hon dödförklarats i Sverige. Just då hade det alltså uppenbarats för en engelsk dam vad som hände i en sjuksal i ett land långt bort.
    De som inspirerades att skicka dessa hälsningar visste lika lite som Barbros kusin om hur det stod till med Mirjam. Ändå visste de så mycket…
 
Ur himmelskt perspektiv
Visst är det så att Mirjam fattas oss! Det ska vi inte förneka.
    Vi är av olika skäl övertygade om att Mirjam har det bättre där hon är nu, men detta lindrar ju inte alltid saknaden. Genom det som beskrivits ovan har dock denna tankegång för vår del fått en extra dimension, vilket nu hjälper oss att bära sorgen efter en älskad dotter och lillasyster.
    Vi inser att många tvingas gå igenom sitt sorgearbete utan sådana här perspektiv. Det vi fått uppleva ser vi som nåd, inget annat. Dock kan vi ur ett livsperspektiv konstatera att det ofta varit just under perioder av svårigheter som Gud tydligast visat att han går vid vår sida – eller bär oss! Vi vill försöka att leva i den förvissningen även när det inte framgår lika tydligt.
 

Det vi berättat ovan är långt ifrån allt vi upplevt kring Mirjams död. Det finns åtskilligt mer att berätta, men det gör vi inte på nätet utan i direktkontakt med sådana som är intresserade av att få veta mer om vad det kan innebära att leva ett liv i förtröstan på att det väntar en annan verklighet ett hjärtslag bort.